Denna känslan har börjat lägga jaga mig igen. Jag orkar inte med det.

Jag vill gråta, men jag kan inte. Jag vill riva sönder hela bröstet och tillslut hela kroppen. För det fyller hela mig. Jag vet inte längre vad jag ska göra åt det utom det vanliga. Och jag vill inte vara så svag och svika mig själv, och alla andra igen. Jag vill inte.

Men det krävs en jävla massa styrka och mod att stå emot. Stå emot känslan som saknar bladen. 

Jag vet att jag snart kommer ställa mig och gå runt i hela rummet och leta tills jag kommer ihåg vart jag gömde dem sist. 

Jag hade en period där jag slapp känna såhär varje kväll men nu kommer det igen och det blir ännu svårare att stå emot denna gången. Musik hjälper mig inte.

Letar tröst och förståelse på tumblr där det inte bara är jag som känner såhär. Där det inte bara är jag som har ärr på min kropp.

Folk kollar snett på mig och jag vet vad dem tänker.

"Varför gör hon så?"

Och jag förstår dem. En gång i tiden var jag också tjejen som undrade hur folk klarade av att göra så. 

Jag är inte den enda som fått frågan "Är du inte rädd för dig själv?". Och svaret är - nej ,det är jag inte.

Kanske borde jag vara det eftersom jag förlorar kontrollen över mig själv så lätt? Jag vet inte.