Det är nu på kvällen som jag känner det komma. Kryper, sakta, men jag känner det ändå. Den där känslan som inte ska vara där egentligen. Den som gör att allt fel.

Det är nu på kvällen som jag ligger och vrider och vänder mig för jag kan inte ligga still med denna känslan inuti mig. Det är nu jag saknar allt och alla jag har förlorat, alla som inte ens förtjänar att bli saknade. Det är nu jag vill skrika och gråta på samma gång men det går inte, för inuti mig är jag tom. För tom för att ens gråta.

Jag kan inte ens sätta ord på känslan. Den kom sakta och svagt och nu blir den starkare och starkare. Jag borde vara van vid detta laget och klara av det. Efter alla år, men det går inte. Blir det värre för varje gång, eller är det jag som blir svagare för varje gång? Jag har ramlat, ramlat ner i ett djupt hål och jag kan inte ta mig upp. Folk trampar ner grus över mig och jag blir mindre och mindre synlig. Jag kommer dö i detta hålet. Det kommer inte finnas någon väg ut. Jag sitter här i mitt hål och världen rullar på som om ingenting hänt. Jag ser allting rulla förbi, allas liv gå vidare. Och här sitter jag fast och kan inte röra mig.

Det är sorgligt när inte ens musiken kan rensa huvudet och man bara sitter här helt stum. Det blir svårare att andas, svårare att se och svårare att tänka. Jag vill gråta och få ut allting, men det funkar inte. 

Jag tänker inte vända mig mot den enkla vägen igen för att få denna känslan att gå bort, denna gången ska jag klara det. Jag ska klara av att stå emot. 

Jag känner att ännu en panikattack är på väg och jag vet inte vad jag ska ta mig till, jag klarar inte av att sova såhär. Jag vill bara ge upp. Jag önskar någon kunde göra mig fri, för en dag bara. En dag. Jag vill känna riktig lycka igen.

Jävla ångest, gå och dö.