Det är nu när du är borta och jag inser att jag aldrig kommer få se dig igen, som jag ångrar alla gånger jag sagt nej till att följa med och träffa dig.
Varje gång jag kom in på ålderdomshemmet sken du upp och kramade om mig hur länge som helst, berättade för mig hur stor och fin jag hade blivit sen du såg mig sist. För det var ju ett tag sen. Så var det hela tiden.
Ju äldre jag blev ju mer skippade jag att följa med och hälsa på dig. Man får alltid höra att man kommer ångra det när man blir äldre och personen är borta. Men jag tänkte att när tiden bäl var inne skulle jag få tid att säga hejdå till dig. Men jag hade fel. Så fel.
När du fick propp i hjärnan och åkte in till sjukhuset velade jag hela tiden mellan om jag skulle be mamma ta mig till dig eller inte. Visste inte om jag skulle klara av att se dig såhär. Jag visste att jag inte hade mycket tid kvar när du fick åka hem igen, för nu skulle du inte få vätska mer. Men jag vågade inte säga att jag ville hälsa på dig, visste inte riktigt om jag ville. Det skulle vara svårt att säga hejdå och mest av allt var jag rädd för att du inte skulle känna igen mig. Jag ångrar mig nu, något så oändligt mycket och jag är 99% säker på att det hade varit lättare att säga hejdå än att leva med att jag aldrig kommer få göra det.
Jag saknar dig, gammelmormor. Vila i frid, du har det bättre där du är nu.
✝18/5-2013✝

/ S..